Paris je t'aime

Fyra hela dagar sen jag uppdaterade senast, jag borde skämmas. Jag läste någonstans att om man nu ska starta en blogg så är det i stort sett en dödssynd att inte uppdatera den varje dag. Förlåt förlåt!

I tisdags såg jag Paris Je t'aime på bio. Vad jag längtar tillbaka ibland! Vad man strosade, insöp och bara var. Var ute i fyllan och villan till första tunnelbanan gick klockan fem på morgonen, gick genom kyrkogården varje dag, åt paninis till förbannelse, träffade fransmän med de finaste dialekterna (eller som inte kunde engelska alls), hasplade ur sig de enda fraserna man kunde ("le chat est sur la table" vilket betyder "Katten är på bordet"), studerade franska över en flaska vin för 8 kr, tittade på Beverly Hills dubbat till franska... NOSTALGIN! Återigen, denna evinnerliga nostalgi. En scen i Paris Je t'aime utspelade sig femtio meter från min dörr, vid söta Pernety, dessutom var det den bästa kortfilmen av alla. En amerikansk medelålders kvinna som studerat kvällskurser i franska och nu åkte till Paris, äntligen. Kärlekens stad. Jag höll på att börja gråta när hon stod uppe i Eiffeltornet och sade "tänk om man hade någon att säga "Vad vackert det är!" till". Jag dör av sådana kommentarer. Dessutom säger hon detta på klockren skolfranska med fruktansvärd amerikansk brytning. Som så många andra amerikaner, exempelvis i min franskaklass. Tillsammans med kineserna var de klart sämst på det franska uttalet. Sedan sa hon, på en bänk i en park, ensam med sin panini; "Jag kände sorg och glädje på samma gång... Men viktigast av allt, jag levde".

Ja, och så var det måndagen då. Den oundvikliga, underbara måndagen. Jonas Hassen Khemiri kom. Han var mycket lång, säkert nästan två meter, och jag var så nervös. Jag drack sjukligt många koppar kaffe strax innan och stapplade på darrande ben fram mot honom. Tack och lov var han rätt så lättpratad och trevlig. Och rökare. "Hej, har ni kaffe och balkong?" var nästan det första han sade. "Ja, vi har kaffemaskin och balkong" sa jag. Han gjorde ett mycket fint författarföredrag med många skratt och mycket uppskattning. Man kan tro att han är blyg och introvert, men nej, verkligen inte. Jag gav honom blommor som tack, varvid jag blev ännu mer nervös och nipprig. Sedan var det en halvtimme kvar tills pendeltåget skulle avgå in mot civilisationen, så vi fick en anledning att ta med honom ut på en liten öl på sunkhaket och närpuben i Jakan. Han fick höra om olyckliga romanser mest, sen pratade vi lite om hans böcker och pjäs. Vi fortsatte ut i natten utan Jonas i släptåg, han skulle "hem och mosa" vad nu i hela världen det betyder och därefter bestod kvällen av fraser såsom "Okej, EN öl till, sen går vi hem!". Andreas lyckades uppfinna ett nytt ord, att "dåndumpa" eller att "dåndumpas" (som då kom av "dåndimpen", fråga mig inte varför han skulle till att säga det ordet över huvudet taget). Man blir nog rätt så rejält dumpad då, tror jag.

Nu är det snart dags för vin igen, tack gode gud! Jag välkomnar den ljuva berusningen!