plättar

Hej bloggjävel, jag har helt tappat intresset för dig, jag ska försöka uppbåda en ny förälskelse men jag lovar ingenting. Jag väntar på att klockan ska bli tio minuter mer än vad den är nu så jag kan spritta iväg till plättarna och vinet som jag vet väntar på mig nånstans i Hallonbergen. Plättar? Jag menar, när i hela friden åt man det senast? Jag åt våfflor en gång i Gamla Stan. En våffla. Den var god. Sen bjöd vi vår utsvultna fattiga studentkollektivare på resten av smeten. Han blev glad och överlycklig på en gång. Frasvåfflor. Alltså. Mmm. När jag var liten, kanske gick jag i trean, då hade jag Plättkalas (ja det hette så) varje onsdagkväll då mina flickgrannar kom över och åt plättar medan pappa gräddade dem som en galning vid spisen. Han gräddade och vi åt. Åt och åt. Inte konstigt att jag blev tjock! Och med mina gener! Man ska vara jävligt försiktig när man ha dåliga gener. Och alla som inte vet hur det är att aldrig kunna äta precis hur mycket och vad man vill FÅR FÅR FÅR inte uttala sig. Så, nu är det sagt! Och det värsta jag vet är folk som pratar om vikt, uppåt eller neråt, håll tyst, det är min vikt, jag gör vad jag vill med min vikt!
Sådärja, anekdot och tillsägelse på en gång. Vad jag kan åstadkomma när jag bara har ett par minuter till godo. Stress är bra för kreativiteten, jag ber till Gud att den infinner sig i helgen då jag har ett mastodontprojekt som ska in till skolan. Och hej, matematiken, jag har helt glömt bort dig, nej det har jag inte, jag ignorerar dig för jag gillar dig inte.