Nyårsaftonen 2006

Dessutom blev det ett alldeles nytt år för några dagar sedan! Dagen började med nyårsgympa, därefter matematikpluggeri med Claes hos Andreas. Och jag kände mig inte helt hopplös! Kanske kommer jag klara Matte C i alla fall! Nyårsfin med blommig klänning och glittriga örhängen intog vår lilla skara en trerättersmiddag, frambringad av svettiga timmar i köksvrån. Inför varje ny rätt höll värden ett litet tal. Jag har aldrig hållit ett tal i hela mitt liv, och betvivlar starkt på att jag någonsin kommer att göra det. (Be mig inte, snälla! Inte vid bröllop, inte vid dop, ingenting, jag skulle mumla, svamla, stamma, gurgla, bli tunghäftad...)
Andreas var ypperligt ambitiös och hade sammanställt en popquiz. Vi blev indelade i två lag, vårt hette Satans Kortlek (jag befarar att det var mitt påfund). Jag var värdelös, men låtsades inte om det. Inte har jag någonsin lyssnat på Prince eller U2! Bettan var som vanligt stjärnan även om uppstickaren Anders var finurlig och satt inne med massa svar. Nåväl, jag var som vanligt en dålig förlorare och skrek och gormade ett tag, även om vi bara förlorade med några poäng. Vinet porlade ur flaskorna, rött och vitt om vartannat. Vid elvasnåret begav vi oss mot Gamla Stan till min gamla lägenhet, ingen var hemma. Vi smet upp på takterassen där jag tog extremt dåliga kort på fyrverkerierna och försökte fota Bettan och Linnea tusen gånger men lyckades klippa av huvudena på mitten varje gång. Vi dansade ner mot källarlokalens vindlande gångar, efter att först ha smitit in i okända människors lägenheter och olovligt lånat deras toaletter. Vi startade igång ett hot dansgolv i extremt kalla förhållanden (tänk sten, tänk ingen värme, tänk vattendrypande tak) , vi dansade någon timme varvid vi därefter skingrades för vinden. Jag var tvungen att åka tillbaka till Hallonbergen för att hjälpa Katrin av med sin klänning, alla som var kvar där hade blivit stupfulla och antingen däckat, vinglat hem eller gått vilse. Andreas var däremot fortfarande uppe i varv när jag kom och bjöd på bag-in-box-vin ur en kaffemugg. Så slutade mitt tvåtusensex. Ett konstigt och omtumlande år.

Mina kollegor var tydligen ett par förresten, har jag lyckats lista ut. Men jag såg det fort i alla fall. Nu vill jag ha Michael Scofield, lite mat och ett överraskande moment, ge mig?