ren and stimpy

Jobbar några extratimmar på Medis. Bloggar vilt omkring mig. En blogg är till för att bloggas på och jag är inte alls konsekvent. Jag är inte konsekvent rörande något alls. Jag säger en sak, gör en annan sak, vill en tredje, borde en fjärde, slits itu på det femte. På det sjätte gäller det, på det sjunde smäller det.

Vadslagningen med min mor angående viktnedgång går i stöpet. Pappa går på strålbehandling. Mamma mailar mig och skriver "Livet är rörigt!" och avslutar med en smiley. Hon kämpar verkligen för att hålla mig utanför det här, och kämpar för att hålla uppe humöret. Och jag är lugnad av hennes lugn. Men undrar hur hysterisk jag borde vara? Hysterin har i alla fall inte satts in än. Men det kommer väl hörrni... Det kommer väl.

Jag är rörig. Röran är rörig. Gröten är grötig. Backspegeln är sotig och spåkulan är dimmig.

Och jag avgudar Ren & Stimpy. Favvofavvofavvo.

Nåväl

Snabbt och kvickt, en uppdatering i vårens anda. Allt är varmt, allt knoppas och blommas, allt vill mig väl. Eller...

Karln jag bor med har uppfört sig något skumt på sistonde, jag har bland annat lyckas hamna som en slags medlare mellan han och hans familj, jag satt i telefon förtifem minuter med hans mor sent på fredagskvällen. Jag hoppas han mår bra, eller åtminstone okej, han säger inte så mycket, men när jag råkade väcka honom på soffan fick han ur sig "Hela världen är emot mig". Jag kan ju inte göra så mycket, bara vara ett stöd om han vill ha, inte vara en hönsmamma, inte skicka fem sms om dagen och ringa två gånger. Men ibland känns han spröd, och jag blir stor och stark i hans skugga. Jag har köpt en glass åt honom, den ligger i frysen. Helt plötsligt efter att jag hade köpt glassen så vågade jag inte säga att det var åt honom, jag blev som en mamma som kommer med isglass och honungsvatten, överbeskyddande och utrustad för krig. Han kanske inte ens gillar glass, men jag hittade ingen ost. Ost är det enda jag vet att han tycker om.

Om någon timme kommer min mamma och pappa ringa mig. Så är det hörrni. Håll tummarna.

en miljon

Nu var den en miljon dagar sedan jag uppdaterade bloggen, jag ber om ursäkt, allt har varit hetsigt och mycket och knäppt och hemskt. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, allt är överväldigande! Vill jag eller vill jag inte dejta karln som vill dejta mig? Hur länge får man fundera över ett sådant beslut, finns det något bäst före-datum? Det värsta skulle väl vara om jag väntade så länge att han ångrade sig och att det då skulle uppenbara sig klart och tydligt; Svaret!

Och om jag trodde att den dealen var jobbig så överskuggades plötsligt allt. Min tuffa och hårda pappa är sjuk, vi vet inga detaljer, därför orkar orkar orkar jag inte fundera på det nu. Jag tar det som det kommer. Jag måste. Vad kommer jag behöva uppoffra? Jag förstår att det kommer vara en del, men vad kommer det leda till? Kommer jag behöva vara i Gävle hela sommaren? Kommer jag, inte vet jag, behöva ta tjänstledigt för att hjälpa till hemma? Jag vet ingenting, bara att min pappa är den hårdaste varelsen som finns, och finns det någon som ska överleva det här är det han, men jag ser att han är rädd. Och han försöker uppehålla sina tankar med att göra saker, hela tiden, han lagar mat och han pysslar och han handlar och han säger "Det här fixar jag!". Och jag tror honom. Jag vill tro honom. Och mamma som bär det här på sina axlar, som vet, som ser, som andas allt det som de har döljt och döljer för mig.

Och jag har ont i huvudet. Hela tiden. Jämt, och ingenting fungerar. Så, nu ska jag ta ett glas vin, då släpper allt, eller hur, visst är det väl så...