en miljon

Nu var den en miljon dagar sedan jag uppdaterade bloggen, jag ber om ursäkt, allt har varit hetsigt och mycket och knäppt och hemskt. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, allt är överväldigande! Vill jag eller vill jag inte dejta karln som vill dejta mig? Hur länge får man fundera över ett sådant beslut, finns det något bäst före-datum? Det värsta skulle väl vara om jag väntade så länge att han ångrade sig och att det då skulle uppenbara sig klart och tydligt; Svaret!

Och om jag trodde att den dealen var jobbig så överskuggades plötsligt allt. Min tuffa och hårda pappa är sjuk, vi vet inga detaljer, därför orkar orkar orkar jag inte fundera på det nu. Jag tar det som det kommer. Jag måste. Vad kommer jag behöva uppoffra? Jag förstår att det kommer vara en del, men vad kommer det leda till? Kommer jag behöva vara i Gävle hela sommaren? Kommer jag, inte vet jag, behöva ta tjänstledigt för att hjälpa till hemma? Jag vet ingenting, bara att min pappa är den hårdaste varelsen som finns, och finns det någon som ska överleva det här är det han, men jag ser att han är rädd. Och han försöker uppehålla sina tankar med att göra saker, hela tiden, han lagar mat och han pysslar och han handlar och han säger "Det här fixar jag!". Och jag tror honom. Jag vill tro honom. Och mamma som bär det här på sina axlar, som vet, som ser, som andas allt det som de har döljt och döljer för mig.

Och jag har ont i huvudet. Hela tiden. Jämt, och ingenting fungerar. Så, nu ska jag ta ett glas vin, då släpper allt, eller hur, visst är det väl så...