Forever dosen't live here anymore

Hej!
Har varit en hängig och halvdan vecka, mest i pollensnorighetens anda, och jag är bara inte helt pepp. Det känns som att alla alltid förväntar sig att jag ska vara pepp på hundra procents nivå, men jag är inte så superduper som ni tror. Jag är rätt trist och går och lägger mig klockan tio på kvällarna, utan att ha uträttat stordåd. Jag har inget vettigt att säga. Sluta titta snett på mig! Dessutom blir jag knäpp i kroppen av alkohol, mina organ har ingen lust att ta hand om gift och slaggprodukter längre. Alkohol som är min egentliga själ, hur ska jag kunna vara en människa utan det!

Nå, utan att ge mig hän till mer än femtio procent så är det melodifestivalfinal ikväll. Jag ska klippa ur DN's betygsättarsidor innan jag beger mig till Frejgatan med snittar och gratis lådvin. S och jag ska bedömma otroligt hårt, och otroligt rättvist. Sen kan väl någon komma invirvlandes som en storm och strö salt i såren och ge mungipan ett lyft! Bara något händer, bara någon agerar, alla är så lama, jag med, alla är fega, och jag med. Rultandes med mina extrakilon som överförs till mig genom häxkonster. Jag gympar ju för fan fem gånger i veckan! Ibland.

Och P som fyller tjugofyra år om några dagar. En födelesdag jag inte är med och delar. Det känns konstigt att inte vara någons nummer ett längre, ingen utom typ mamma och pappa som tycker att man är viktigast i livet längre. Det känns lite ensamt och ironiskt. Är ni ironiska mot mig? Skrattar ni gott åt mig? Och jag drömmer stressade drömmar där ytlighet blandas med undertryckta känslor. Förevigt bor inte här längre.

Nåväl jag nystar vidare, jag klänger mig vidare, ni vet att det inte är något jag inte klarar av. Mina halsmuskler spänner.

Vi vill inte

Det dåliga samvetet tvingar mig att uppdatera bloggen. Ack, vad jag har tröttnat. Fast jag vet ju, det går upp och ner, det är ju så det är, livet. Svårare att redogöra för vad som pågår i ens liv om man inte gör det ofta. Små detaljer glöms och töms, stora detaljer svider och tär.

Igår såg jag Spindelmannen på bio. Klart jag hade behållning av den, konstigt vore väl annars, men det är ju inte riktigt samma klass som tvåan och ettan. One-liners som inte funkar, massa slagsmål, tuffa fiender, (fast hur tuff Eric från That 70's Show är som Venom vet jag inte riktigt) svartsjukedraman åt alla håll och kanter. Tobey Maguire ser ut som en groda, som DN mycket riktigt påpekade.

Imorgon ska jag gå på Gröna Lund, jag är eld och lågor, sådär som jag brukar bli. Jag ska ha min första vita helg sen jag vet inte när! Jag minns inte om jag har haft någon på flera år, hur fånigt och dumt det än låter... Nu är det dags. Jag känner mig så nyttig och hälsosam. Jag känner på mig att uttrycket "Synden straffar sig själv" snart och hårt kommer att slå tillbaka på mig själv.

Hejrå Nu vill vi inte mer!