Rationalisera

Sådärja, nu är jag mycket mer rationell och förnuftig. Känns skönt att vara tillbaka i gamla hjulspår. Eller snarare, det kommer och går, och förnuftet stannar längre för var gång som det kommer. Jag tror första chocken har lagt sig, för hur mycket jag än har anat och trott och förstått och misstänkt redan tidigare, sen flera månader tillbaka, så var det ändå någonstans i bakhuvudet någon som viskade, "Du hittar på! Du söker dramatik! Du ser problem där det inte finns några!". Och innerst inne trodde jag på de rösterna. Tror jag. Sen när det faktiskt visar sig att jag har rätt, att de dumma tankarna faktiskt inte var mina påhittade idéer, känns det lite... underligt. Och när du för någon månad sen kallade henne "dampbarn", fnittrade jag lite och tänkte; "Sara, lyssna på vad han säger nu. Inse att dina spöken spökar. Inte vill han ha henne inte, haha". Men ett dampbarn var vad han ville ha. En ettrig liten sak att argumentera med.

Missförstå mig rätt, snälla, jag vet med hundra procents säkerhet att mitt gamla liv är inget jag vill ha tillbaka. Men samtidigt vet jag inte vad jag vill ha ut av mitt nya liv. Jag känner ett gnagande behov av självständighet och oberoende, så stort att det börjar bli löjligt. Ta ett steg närmare mig och jag backar två.

Och igår blev jag utskälld efter noter; TVÅ GÅNGER. Dålig dag. Och inget var mitt fel. Jag är dominant och bestämmer mer än gärna, och okej, jag kan försöka tona ner det lite grand. Lite. Men har man en förjävla bra idé har jag svårt att låta bli att tjata om den.

Jaha vad ska man göra i helgen då? En nykter fredag var planen, men den planen verkar gå i stöpet. Gosh. Borde studera. Kolla! Jag är som vanligt igen! Tjatar om studier! Klagar lite allmänt!