Den goda horan

I fredags var det dags för Jakans årliga Centrumfest, i år med temat Karneval. Något konfunderad började jag planera min utstyrsel, vilket inte var helt lätt med tanke på att jag helst inte stoltserar runt i bikini, särskilt inte mitt i vintern. Helst aldrig, men det är en annan historia. Nåväl. En Buttricksmask blev det! Det var så långt jag kände att jag kunde sträcka mig. Fin är den. Kan säkert användas åtskilliga gånger till. Jag går ju på maskerad så ofta.. Hrm. Centrumfesten var väl i sig ingen hit, vi tre flickor och en pojke stannade i en och halv timme ungefär. Åt en rätt tråkig buffé, typ ris och böner eftersom ingen noterar att det faktiskt finns rätt många vegetarianer i Sverige. Vi gled vidare ut i natten, slutstation Marie Lavaeu. Åsa och jag hade maskerna på oss stor del av kvällen, vilket självfallet innebar uppmärksamhet. "Har ni möhippa!?" Njae. Gjorde av med mina sista pengar på öl. Gled hem med buss och nostalgisnackade nån timme med R, "Bubu flytta inte, bo kvar här, kram kram" och så vidare. Vi propsade på att aldrig ge upp våra Prison Break-måndagar. Låter som en bra deal.

Lördagen var desto lugnare. Eller. Jag trodde det. Tittade på Spindelmannen två till frukost, och lite Popular. Sallad på kafé Bönor & Bakat. Fick sms av Sara som sa "SARA! Det finns Bright Eyes-biljetter kvar!". Eld och lågor och glad och mysig blev jag och tänkte, fan vilken kväll detta kan arta sig att bli! Eftersom jag inte hade några pengar, lovade Sara att fixa biljetten. Ack. Nej. De var slut i alla fall. Uppgång och fall. Glada miner, förväntasfulla skratt utbyttes till sunkhaksöl på Dovas. Ännu en gång gjorde jag av med mina allra sista pengar på öl. Jag fattar inte att jag alltid har pengar kvar, fast jag inte har det! Underligt. Sista ölen blev dock mina bordsgrannar tvungen att bjuda mig på. A klagade på att jag aldrig nämnde honom i min blogg, sedan diskuterade vi vilka romanfigurer vi troligast skulle bli kära i om de kom invaggandes på Dovas. Min karl nummer ett är självklar, Mr Darcy. Karl två och tre var lite knöligare. Jag funderade på om jag kunde bli kär i Harry Potter, jag menar han är ju faktiskt 17 i sista boken. Skulle det vara så fel? Kan jag bli kär i Dean i På drift? Tveksamt. Skulle jag välja en tjej skulle det mycket väl kunna bli kvinnan i Stäppvargen. Det höll vi båda med om. Vi tog oss även en funderare på vilken romankaraktär vi helst skulle vilja vara. A sa Robert Jordan, den manlige brosprängaren i "Klockan klämtar för dig". Hemingways karlar är alltid karlakarlar.

Sög i mig fem och en halv öl. Bara sådär. Galet. Och. Jag har ett par hundra kvar på kontot upptäckte jag nu. Fast jag INTE har det.

Pans Labyrint

En av de mer skräckinjagande varelserna jag sett på film, det måste jag erkänna. Hu, jag ryser bara vid tanken på det. Pans Labyrint var en riktigt ruskig och blodig historia, och jag som egentligen inte visste någonting innan jag satte mig i bions mörker blev lite prillig. Men glad, och jag mös. Hoppade bara till en gång, när paddan uppenbarade sig bakom Ofelia. Mitt biosällskap var desto mer gråtmild och känslig. Jag spelade tuff som vanligt.

Söndagskvällen blev uppkallad i ölens tecken. Totalt oplanerat men i slutändan en bra idé. F visade mig sina kompisar, och trots viss tumult ser allt bra ut i mina ögon. F skickade ett snällt sms på kvällen, vilket gjorde mig glad. Nu tror jag stenhårt på vårat samboskap.

Gympan ropar på mig hörrni! Trots att mina njurar håller på att lägga av. Jag har alltid trott att jag ska dö i någon extremt konstig situation, typ mördad av ett psyko eller bli uppäten av en haj, men fan, det kommer bli nått nördigt, typ njursvikt.

We're your bitches

Söndag. Det är så mycket söndag. Det har regnat på mina skor. Det har rullat in grus i mina stövlar. Jag hade med andra ord ett hav vid fötterna, ett hav med småsten i. Och en hund. Att traska till jobbet imorse var inte så roligt som det var tänkt. Imorgon är jag ledig och jag ska verkligen vara ledig. Gör noll, nada. Gympa. Gymma. Chilla. Har inte mycket till pengar kvar så det jag gör måste vara gratis.

Å fyllde trettio år igår, grattis till henne, hon hade fest med trettio personer på sina tjugenie kvadrat. Tappert. Vi började kvällen med kalasdyra öl på puben the Cottage i Sumpan. Därefter bussfärd på 40 minuter till Danderyd. Väl på festen blev det massa mat, spenatpaj, bröd, sallad. Vi lekte frågesport, allt om Å, vårt lag lyckades med konststycket att inte vinna, trots att vi hade hennes respektive i vårt lag. Nedrans. Jag blev irriterad och gick som vanligt upp i falsett. Hävde i mig allt vin jag kunde hitta och blev vinglig.

Snart är dagen över. Då ska jag nog åka hem och sova. Torka mina fötter. Äta fet mat. Imorgon börjar allvaret.

När mitt enda förhållande jag har haft tog slut tänkte jag "Hur i hela universum ska jag hitta någon som står ut med mig på nytt?" Dyster tanke.

Redirecting Regina

Hon är så fantastiskt vacker, Regina, och jag har knappt hunnit eller velat reflektera över söndagen den 4 mars underbart vackra spelning. Hon kan allt, hon kan underhålla, sjunger som en gud, är underfyndig och modern, och nymodig och gammalmodig och rysk och gudabenådad. Unik, vågad, skandalös och rolig. Jag skulle kunna slänga ur mig superlativ hela dagen, men ja, alla som var där, ni vet! ...Loves it...!

Kaffet rinner i mina ådror. Det var efterlängtat. Luften är klar och solig. Alldeles alldeles strax tänker jag smita från jobbet för att ta mig an gymmet. Ja. Här ska gymmas. Snart är det Beach 2007, lika bra att låta bli att smita från ansvaret, jag har ju gjort det 22 år tidigare så... Inga undanflykter eller ursäkter längre! Denna sommar ska bli min bästa sommar. En slapp och sladdrig semester. Jag ska bara dra runt och hänga på Stockholms stränder och ge mig iväg utomlands, runt runt runt ska jag resa. Jag ska även fylla 24 år. Åldersnojan är finkänslig och känns inte så påtaglig, inte just för tillfället. Kanske för att Åsa fyller trettio i övermorgon. Så fort någon fyller trettio håller sig min egen åldersnoja i schack. Borde med andra ord alltid umgås med trettioåringar. Fast Åsa ser visserligen ut att vara 23, vilket borde ge motsatt effekt. Eller inte. Jag vet inte.

Jag har köpt en fin blommig golvlampa. Det ser genast lite mer ombonat ut hemma. Om två veckor flyttar Fredrik in. Allt går fort, fort som det skenande tåget i Prison Break. Michael Scofield är så himla klurig! Jag drömde att vi blev ihop förra veckan. Det var farligt och vi hamnade genast i trubbel. Sån är han, Michael. Kisande bad boy med god insida. Han försöker i alla fall.

Alla som känner mig måste någon gång ha hört mig babbla om Systembolagetkarln som jobbar i Jakan. Senaste observationen vid senaste vinflaskeköpet; "Nejmen hej hej hej, höhöhö, va fin du var i dag!" "Tack" säger jag och ler lite smått för han är ju så snäll. "Så fin i håret!" "Haha, ja tack så mycket" "Men du är ju i och för sig alltid fin i håret, höhöhö" "Haha, vad snällt, tack". Vareviga gång jag går dit är det samma visa! Med olika teman! Men han är så snäll, nidbilden av en snäll kille, och så fnissar han hela tiden, och packar alltid min vinflaska i sånt där behållarpapper och sedan packar han ner den i plastpåsen! Hallå! Han har kö, men tillåter sig själv att ta sig tid att hjälpa till! SNÄLL! Han är en god karl.

Nostalgi

Jag har blivit en snorig och otrevlig tjej. Kurerar mig med mina egna förkylningstips från senaste personaltidningen i Järfälla. Som vanligt så fungerar de utmärkt. C-vitamin, hinkvis, Echinagard, några gånger om dagen. Lyssna till farmor Sara, husdoktor och husgud.

Allt är som vanligt upp och ner, och hit och dit, slängandes, ryckandes, hattandes, velandes. Det är väl vad som har kännetecknat mitt senaste halvår. Jag önskar att Han kunde vara en del av mitt liv, men att jag inte är emotionellt kapabel att inhysa nya känslor och lära in hur jag ska vara, umgås, se henne, se honom och henne, se honom i hennes hus... fast det kanske jag slipper. Om jag har tur. Jag har lyckats slippa se dem över huvudet taget faktiskt. Springer iväg så fort jag kan tänka mig att möjligheten finns att stöta på dem. När ska det gå över? Aldrig eller snart? Jag är så revirinriktad, vad som en gång var mitt, får aldrig bli någon annans, trots att jag inte vill ha tillbaka vad som en gång var mitt. Varför är man så konstig, varför kan man inte bara va gla'. Fast jag är inte olycklig, inte på något sätt, bara stressad över livet. Utbildning, studentlivet jag borde leva, att kärlek inte håller, att vi alla har en gräns, att jag har blivit ofrivilligt gammal, fast jobb, vuxna vänner, alla är vuxna, när ska vi ha tid att vara spontana, när ska jag hipp som happ flytta till en utländsk storstad, när ska jag vakna upp och inse att livet pågår och jag står och tittar på! Men lugn, bara lugn, detta är min enda ångest, över allt annat är jag nöjd och spänstig. Jag har mitt Playstation, jag har någon som betalar min halva hyra, jag tjänar stålar som jag lägger i en gigantisk hög utan mål.

Här nedanför serveras ni två glada minnen.
1. Du skjutsar mig på en cykel, du cyklar över en backe, ett gupp, ett ganska högt och brant gupp, jag skriker "låt bli!" men du cyklar på, jättesnabbt, och över guppet for vi, och jag räddar mig själv genom att hoppa av mitt upp i luften, och sen skrattar du så du går dubbelvikt. Det var första gången jag hörde dig skratta utan en tanke, allt var bara fint och det var sommar. Och jag for av pakethållaren... Jag skrattade med.
2. Vi är på Arvikafestivalen och av någon anledning har du fått i dig för mycket att dricka redan tidigt på dagen. Vi promenerar, vinglar vägen fram mot festivalområdet, då du försöker förtrolla alla med en kvist du hittar på marken. Du förtrollar alla, och alla ler, sen kräks du i ett hörn. Jag leder dig tillbaka till tältet där jag lämnar dig ståendes på alla fyra inne i tältet. Efteråt sa du att det var den enda ställning du kunde stå i utan att kräkas ytterligare. Jag och Ingemar sitter utanför och vaktar dig. Efter ett tag inser jag att dina kalsonger har ett litet, litet hål i översta kanten. Efter att med ett lystet öga betraktat hålet kan jag inte motstå det, situationen är för lysande, du på alla fyra med rumpan ut ur tältet, jag måste riva sönder kalsongerna ytterligare. Ingemar och jag skrattar tills vi gråter, och du mumlar inifrån tältet. Efter ett tag lägger du dig ner och somnar.

Så, då har man fått nostalgin överstökad också. Skönt. Jag gillar inte nostalgi. Jag är trött och klen. Ingen nostalgiker. För att vara nostalgiker måste man vara tuff och hård. Orka med att tänka "Det kommer aldrig tillbaka, men det gör inget".

Jag vill åka utomlands, ta med mig, någon, någonstans.