Pans Labyrint

En av de mer skräckinjagande varelserna jag sett på film, det måste jag erkänna. Hu, jag ryser bara vid tanken på det. Pans Labyrint var en riktigt ruskig och blodig historia, och jag som egentligen inte visste någonting innan jag satte mig i bions mörker blev lite prillig. Men glad, och jag mös. Hoppade bara till en gång, när paddan uppenbarade sig bakom Ofelia. Mitt biosällskap var desto mer gråtmild och känslig. Jag spelade tuff som vanligt.

Söndagskvällen blev uppkallad i ölens tecken. Totalt oplanerat men i slutändan en bra idé. F visade mig sina kompisar, och trots viss tumult ser allt bra ut i mina ögon. F skickade ett snällt sms på kvällen, vilket gjorde mig glad. Nu tror jag stenhårt på vårat samboskap.

Gympan ropar på mig hörrni! Trots att mina njurar håller på att lägga av. Jag har alltid trott att jag ska dö i någon extremt konstig situation, typ mördad av ett psyko eller bli uppäten av en haj, men fan, det kommer bli nått nördigt, typ njursvikt.