Nostalgi

Jag har blivit en snorig och otrevlig tjej. Kurerar mig med mina egna förkylningstips från senaste personaltidningen i Järfälla. Som vanligt så fungerar de utmärkt. C-vitamin, hinkvis, Echinagard, några gånger om dagen. Lyssna till farmor Sara, husdoktor och husgud.

Allt är som vanligt upp och ner, och hit och dit, slängandes, ryckandes, hattandes, velandes. Det är väl vad som har kännetecknat mitt senaste halvår. Jag önskar att Han kunde vara en del av mitt liv, men att jag inte är emotionellt kapabel att inhysa nya känslor och lära in hur jag ska vara, umgås, se henne, se honom och henne, se honom i hennes hus... fast det kanske jag slipper. Om jag har tur. Jag har lyckats slippa se dem över huvudet taget faktiskt. Springer iväg så fort jag kan tänka mig att möjligheten finns att stöta på dem. När ska det gå över? Aldrig eller snart? Jag är så revirinriktad, vad som en gång var mitt, får aldrig bli någon annans, trots att jag inte vill ha tillbaka vad som en gång var mitt. Varför är man så konstig, varför kan man inte bara va gla'. Fast jag är inte olycklig, inte på något sätt, bara stressad över livet. Utbildning, studentlivet jag borde leva, att kärlek inte håller, att vi alla har en gräns, att jag har blivit ofrivilligt gammal, fast jobb, vuxna vänner, alla är vuxna, när ska vi ha tid att vara spontana, när ska jag hipp som happ flytta till en utländsk storstad, när ska jag vakna upp och inse att livet pågår och jag står och tittar på! Men lugn, bara lugn, detta är min enda ångest, över allt annat är jag nöjd och spänstig. Jag har mitt Playstation, jag har någon som betalar min halva hyra, jag tjänar stålar som jag lägger i en gigantisk hög utan mål.

Här nedanför serveras ni två glada minnen.
1. Du skjutsar mig på en cykel, du cyklar över en backe, ett gupp, ett ganska högt och brant gupp, jag skriker "låt bli!" men du cyklar på, jättesnabbt, och över guppet for vi, och jag räddar mig själv genom att hoppa av mitt upp i luften, och sen skrattar du så du går dubbelvikt. Det var första gången jag hörde dig skratta utan en tanke, allt var bara fint och det var sommar. Och jag for av pakethållaren... Jag skrattade med.
2. Vi är på Arvikafestivalen och av någon anledning har du fått i dig för mycket att dricka redan tidigt på dagen. Vi promenerar, vinglar vägen fram mot festivalområdet, då du försöker förtrolla alla med en kvist du hittar på marken. Du förtrollar alla, och alla ler, sen kräks du i ett hörn. Jag leder dig tillbaka till tältet där jag lämnar dig ståendes på alla fyra inne i tältet. Efteråt sa du att det var den enda ställning du kunde stå i utan att kräkas ytterligare. Jag och Ingemar sitter utanför och vaktar dig. Efter ett tag inser jag att dina kalsonger har ett litet, litet hål i översta kanten. Efter att med ett lystet öga betraktat hålet kan jag inte motstå det, situationen är för lysande, du på alla fyra med rumpan ut ur tältet, jag måste riva sönder kalsongerna ytterligare. Ingemar och jag skrattar tills vi gråter, och du mumlar inifrån tältet. Efter ett tag lägger du dig ner och somnar.

Så, då har man fått nostalgin överstökad också. Skönt. Jag gillar inte nostalgi. Jag är trött och klen. Ingen nostalgiker. För att vara nostalgiker måste man vara tuff och hård. Orka med att tänka "Det kommer aldrig tillbaka, men det gör inget".

Jag vill åka utomlands, ta med mig, någon, någonstans.