Störd Större Sara

Jag vet inte var jag ska börja. Det är söndag. Söndagen på mardrömsveckan från helvetet. Fast för någon timme sen fick jag ett glädjande telefonsamtal. Eller är det en liten gnista av hopp som sakta och brutalt kommer släckas innan klockan slår tolv ikväll? Det vore en fantastisk dödsstöt på den här veckan. Historisk Bad Hair-week. Nåväl, låt mig inte stretcha ut er på sträckbänken, jag ska delge er mina fantastiska nyheter, jag har med stor sannolikhet funnit ett HEM. Jag ska dela en tuff fyra i Vasastan med en 23-årig Petra och, ja, ni får skratta, ett tvåårigt barn. En liten pilt. Jag måste ju vänja mig vid barn nångång, detta är ju ett ypperligt tillfälle att träna på att umgås med de små liven. Men vet ni vad, det verkar som jag får bo där TILLS VIDARE. Jag behöver kanske inte flytta igen på flera år! Jag kanske tar ut segern liiiite i förskott eftersom jag inte har träffat Petra än, bara pratat med henne på telefon, men hon verkar snäll. Hon sysslar med skateboards och snowboards. Och det är ju tufft. Om jag vill ha fest så tar hon med sig sin bäbis till en övernattningslägenhet i Tumba, ja, så sa hon faktiskt. Jag får ha fest!

Vill ni höra lite om min vecka? Klart ni vill! I måndags var jag sliten och låg, mina onda aningar visade sig vara sanna, fick det bekräftat på mail, tack och lov fick jag mailet precis när bibblan stängde så jag kunde gå därifrån och tjura illa kvickt. Kurerade mig med hemlagad currygryta med ris. Charmen med att ha någon att bo med. Inte nog med det, igår kväll sprang Robin och köpte choklad till ett sargat hjärta (jag gillar att vara melodramatisk) och vi drack vin till Anna Book och Tommy Nilsson. Jag blev fruktansvärt upprörd över Tommy Nilssons framgång. Sen spelade vi MarioKart, Monkey Ball och Buzz. JAG TOG NYTT REKORD PÅ MONKEY BOWLING. Nu stoltserar jag med 213 poäng, trots en vinflaska som hade satt bedömningsfunktionen ur spel, DET NI. Just det ja, den dåliga veckan, tur i oturen ändå att jag ser de små ljusglimtarna. Den dåliga måndagen fortsatte med en meningslös tisdag, som i sin tur avlöstes av en helvetisk onsdag. Jag blev utskälld av min kollega, och jag vet att det inte är mitt fel, och jag försöker vara en gås och låta det rinna av mig, men det tär, tär, tär! Svider och sticker. Jag vill inte vara ovän med någon! Men hon har fel och jag har rätt, det blir svårt att inte ha en konflikt då, särskilt när hon aldrig ger upp och ser sig själv som besegrad. Jag försökte med gott mod dricka vin på kvällen, det började bra men slutade i kaos. Kära K tröttnade på mina fasoner och sa ifrån, jag kastade kärlek över henne tills allt var bra igen. Men det är ändå en oönskad fnurra på tråden. Sen var alla arga på alla ett tag.

Torsdagen blev inte mycket bättre då min arbetskollega ÅTERIGEN skäller ut mig, för samma felaktiga antagande. Argh! Det spelar ingen roll vad jag säger! Jag försöker rätta till vad hon nu tycker jag har gjort fel, men inget duger! Fredagskvällen kommer till min lättnad, trodde jag, när jag plötsligt inser att jag sitter hemma själv, med Pripps Pure i näven och skrattar hysteriskt till Little Brittain. Tragiskt! Eller kanske bara tragikomiskt? Jag beger mig till Robins spelning, är i god tid för inträdesgränsen men vad jag då upptäcker är att de har flyttat tiden att komma in gratis till en halvtimme tidigare. Jag måste slänga fram tre tjugolappar och tjurar lite över det. Jag tänker att en öl kan säkert få mig på bättre humör, går fram till baren och beställer. Får ölen då den plötsligt halkar ur mitt grepp och jag spiller över hela min plånbok och halva väskan. Servetrisen tittar såååå trött på mig, jag ser att hon vill döda mig. Jag får EJ en ny öl och jag vågar inte fråga. Alla mina bankomatkort och bibliotekskort stinker öl. Jag vill gå hem, men för Robins skull stannar jag kvar. Direkt efter spelningen springer jag hem och sover. Morgonen efter åker jag pendel till jobbet, och ja, eftersom veckan är gjord av Satan, spiller jag ut en läskflaska i väskan. Väskan är förstörd, min plånbok luktar nu öl och red berries.

Nu ska jag dricka cappucino, tack gode gud. Hoppas det finns kaka kvar i lunchrummet. Det är jag värd (?).