Narnia

Alldeles nyss blev jag så rädd för en varg i Narnia-filmen att jag hoppade till! Högt upp från stolen for jag! Hoppas ingen såg mig. Jag är ungefär femton meter från filmduken. Medborgarplatsen bibliotek visar film på helgerna. Synd att så några kommer.

Snart ska jag bege mig ut i vinterrusket. Skaka om alla hårstrån från rot till topp, tjacka nått snyggt, storma vidare till datorn i höghuset vid Västerbroplan och därmed tramsa vidare med fyllningar, kantlinjer, bezier-kurvor och Carlsbergreklam. Måste blir klar, måste.

Idag har jag ätit ungefär femton chokladbitar. Jag var godisfri i sammanlagt... 24 timmar.. Kanske något mindre. Jag återkommer med löftet efter nyår. Det är ju då man ska börja egentligen, jag tjuvstartade lite. Därför höll jag inte löftet. Sen ska jag klara det.

Kom nu nyår, jag vill ha dig!

blott nollställd

Gee, I wish!

Jag har så mycket att stå i! Tusen prov jag helt har förträngt, jag vet att det är mitt fel, men inte desto mindre är det mitt problem nu, som uppdagas och slängs i mitt ansikte. Nu ska jag snarast möjligt hem och studera Adobe Illustrator mycket ingående och noga (läs: ögna och hasta igenom kapitlen). Jag är inte alls nöjd! Jag kommer behöva studera hela nyårsaftonen! Vad i..! Får vara superambitiös under dagen, gå upp tidigt, studera, gympa... Så kanske jag kan vara tjusig värdinna, kock och husfru resten av kvällen. Detta oerhört störda liv jag lever, jag hinner inte handla mat! Jag äter mina jävla konservburkar. Och färdiga soppor på tetrapack. Jag är som en liten ungkarl, vet ni. Värre. Köper hellre nya trosor än tvättar.

Annars så.. Ja. Inte så jävla mycket faktiskt. Allt som gäller telefoni är ett enda kaos vad det gäller mig. Min hemtelefon fungerar inte, jag har ringt runt till fem olika nummer för att försöka få klarhet i vad som hänt, ingen vet, så nu skiter jag faktiskt i det. Jag behöver ingen hemtelefon, så länge bredbandet fungerar. Och nya mobilen är inte aktiverad, har ringt och skällt lite. Usch jag kommer bli en sådan som ringer och skäller på enskilda personer som inte har något med saken att göra. Som en dam som ringde till biblioteket häromdagen, som bokstavligen talat grät för att hon hade fått en påminnelse på en bok. Hon höll på att få en hjärtattack sa hon, jag kan tänka mig tusen värre anledningar att få rusande hjärta på. Och bättre anledningar.

Snart nyår hörrni! Med allt (om något) vad det innebär!

Små glada frön

Gäcka mitt öga

Jodå, juldagen kom i ett svep, väl valda rödvinsdroppar hittade sin väg genom strupen. Lila tänder, gamla gifta bekanta som är på upphällningen till skilsmässa, min enda gifta vän, äsch, kärlek...! Det håller ju inte, hörrni! Inte ens om man gifter sig! Finns det i min bekantskapskrets något bevis på att kärlek håller? Nej, alla förhållande är spruckna, några få knegar och en eller annan har en ny vid sin sida. Jag låter det vara osagt då, jag säger ingenting, jag tror ingenting. Blir det bra?

I Gävle mötte man nästan alla man kunde möta på Musikhuset. Så fantastiskt trevligt att den klubben har startat, bra musik, billig öl och alla är där. "Nejmen Heeeeej!" sa jag kanske trettio gånger under kvällen. "Hur är det, vad gör du, är du tillsammans med hon, vahettehon!" Full som en liten sill, trind som en gris, rosiga kinder och blank panna. Alla var glada, jag minns det mest i en dimma. Hej och hå, jag som lovade mig själv att aldrig bli full en juldag igen i hela mitt liv. Det blev jag! Tappade min mobiltelefon på hemvägen, därav en ny liten the PhoneHouse-kasse i min ägo. Billigaste Ericsson-mobilen jag kunde hitta. Det var ändå dags, nu måste jag bara fånga allas nummer igen. Det är det svåraste. Efter knepiga fyllesamtal eftersom tungan inte låg rätt i mun, avslutade jag kvällen med att graciöst ramla handlöst rakt på den mest knottriga asfalterade väg ni kan tänka er. Ett alldeles symmetrisk runt hål på strumpbyxorna och ett blodigt sår på knät blev min belöning. Och skrubbsår på knogarna. Wee, då vet man att det har varit fest, det brukar jag alltid hävda.

"Glömd och sorglig
Ligger jag här i
Dånande skogens
Brutna, ensliga
Tysta skuggor"

"För dig Kärlekens, irriga stigar,
Branta, skarpa,
Evigt strödda med blomster och tårar:
Evigt följda av suckar och hopp."

Jag är besatt av Thomas Thorild! Nej, det är jag inte. Men smått förtjust.

kors i taket

Jag har faktiskt inte den ynkligaste lust att uppdatera min blogg idag. Synnerligen ointressant dag. Ett par låntagare vill ha boktips för julen, jag tipsade om "Ett öga rött", utöver det blev jag helt blank. Jag tycker det är fruktansvärt krångligt att ge boktips när de frågar om något lättsamt, lättläst och "jag får gärna skratta också". Gud, vad ställd jag blir. Jag läser inte sådana böcker. De ger mig ingenting.

Jag har bosatt mig på Carmen två kvällar i rad nu. Sunkigt så det förslår, men Carmen har sin otvivelaktiga charm. Har aldrig haft tråkigt på Carmen. Och öl är kul, gott och fint för en trasig själ. Där har jag diskuterat minuslistor, Christer Fuglesangs uppgång och fall, stalkers, män som inte kan säga nej, farväl på tågstationer och ni vet, det vanliga tugget.

Imorgon är det jul, jag läser, slappar och ger mig själv huvudbry.

tjock

Det ska bli skönt och avslappnande med jul. Jag har i stort sett all julshopping kvar och absolut ingen tid över huvudet taget att göra det på. Värdelöst.

I tisdags hade vi julfest på jobbet, med rockabillytema. Vi förberedde oss frenetiskt, men trots det blev vi i festkommittén något stressade och trötta precis innan välkomstdrinken skulle serveras. Inget var färdigt, och dessutom hade vi helt glömt bort att några kanske ville ha en alkoholfri drink. Fånigt av oss att den tanken inte ens hade poppat upp. Vi skyller på stressen och att det faktiskt ligger mer jobb bakom en fest än vad man kanske kan tro. Dessutom, ALLA vill väl bli onyktra! Nehej, kanske inte då. Kanske inte på en jobbfest med alla kollegor som vakar på minsta snedsteg, balansnedsättning och tungsluddring. Många bibliotekarier var hur gulliga som helst och anammade temat med stor hjärtlighet, det var lockade hår med blommor i, kläder framletade ur garderobernas minsta vrår, högklackade skor samt röda naglar och läppar.

Vi lekte en skattletarlek i ett mörklagt bibliotek, vissa ansträngde sig mer än andra, men alla verkade uppskatta vår slagkraftiga energi. Vi åt mat till bristningsgränsen och därefter var det dags för ett hav av bakverk. Herregud. Och glögg. Vet inte hur mycket vin och grejer jag drack. Två välkomstdrinkar, ett glas öl, en kopp glögg, en vinflaska och två ytterligare glas vin. Och ändå kände jag mig på en rätt behaglig nivå. Stressen kanske brände upp det mesta av alkoholen? Gäller att alltid ha logiska förklaringar på lager.

Alla äldre biblioteksfolk gick hem tidigt, alla yngre stannade till sista pendeln. Det blev dans och buggning, Andreas H slängde på Thåström mitt i alltihopa med fick lov att snarast byta tillbaka till årtiondet vi befann oss i, 50-talet. Åsa, Andreasorna och jag försöka hitta ett ställe öppet till längre än ett en tisdagkväll på Kungsholmen, det existerade inte. Så istället stapplade vi hem i högklackade skor, onyktra men glada.

Raster - tonomfång - gamma

Vad jag vill ha sagt är att jag gör allt i min fullkomliga makt för att inte plugga. Hellre att jag uppdaterar bloggen för andra gången idag. Jag sitter av min tid på Luma bibliotek. Det är inte en själ här, eller jo, någon hostade långt bakom mig. Alla julhandlar utom jag. Det är redan mörkt ute. Nu nös någon. Prosit. Sa jag inte. Jag är inte direkt en "Prosit"-människa, bara ibland när jag instinktivt känner att personen i fråga verkligen vill att jag ska reagera på nysningen. Då säger jag det för att vara snäll. Ibland är jag snäll.

Oj, nu kommer det folk! Snälla ha en fråga åt mig! Nej, skulle bara lämna tillbaka böcker.

Jag undrar om man bör tänka rationellt eller inte? Jag är ju en rätt så praktisk människa. Man borde nog, men jag vill inte riktigt. Det är så många brickor med i spelet och jag vet inte vad jag har för roll. Längre.

Jag känner för dum komedi. Ge mig.

slända

HEJ! Jag sitter på jobbet och lullar, halvt om halvt vaken, men vid gott mod. Någon störd människan har reserverat en bok som heter Betonghandbok. Den ser exakt ut som en tegelsten. Ungefär 8 cm tjock, vem i all fridens dar ska läsa den? Jag väntar på att klockan ska bli fyra. Det är många timmar kvar.

Igår var jag för första gången på Kvarnen, det var trevligt men jag var inte det minsta tapper utan gick hem vid halv ett. Jag är rätt så nöjd nu dock. Inget bakis. Alls. Typ. Jag plågar mig själv med tankar om skolprojekt, inhandling av kläder, laga mat, och ni vet. Hela köret. All inclusive. Jag tror att jag väntar på något, men jag vet inte vad. Att det (livet) ska komma till en brytpunkt, kanske. Brytpunkter lurar bakom varje hörn. Brytpunkter kommer sällan ensamma. Jag kan hitta på hur många ordspråk som helst om brytpunkter. De ugglar i mossen, de stjälper stora lass, de ropar definitivt hej innan de är över bäcken. Här ligger en brytpunkt begraven. Och så vidare...!

Luma bibliotek är tomt. Eller nej, det sitter en och läser tidningen ser jag. Luma bibliotek är mycket kallt och jag fryser.

Nu ska jag alldeles strax äta den minsta mackan de någonsin har packat in i plast på Pressbyrån. Tack pressbyrån, inte är ni generösa direkt.

Paris je t'aime

Fyra hela dagar sen jag uppdaterade senast, jag borde skämmas. Jag läste någonstans att om man nu ska starta en blogg så är det i stort sett en dödssynd att inte uppdatera den varje dag. Förlåt förlåt!

I tisdags såg jag Paris Je t'aime på bio. Vad jag längtar tillbaka ibland! Vad man strosade, insöp och bara var. Var ute i fyllan och villan till första tunnelbanan gick klockan fem på morgonen, gick genom kyrkogården varje dag, åt paninis till förbannelse, träffade fransmän med de finaste dialekterna (eller som inte kunde engelska alls), hasplade ur sig de enda fraserna man kunde ("le chat est sur la table" vilket betyder "Katten är på bordet"), studerade franska över en flaska vin för 8 kr, tittade på Beverly Hills dubbat till franska... NOSTALGIN! Återigen, denna evinnerliga nostalgi. En scen i Paris Je t'aime utspelade sig femtio meter från min dörr, vid söta Pernety, dessutom var det den bästa kortfilmen av alla. En amerikansk medelålders kvinna som studerat kvällskurser i franska och nu åkte till Paris, äntligen. Kärlekens stad. Jag höll på att börja gråta när hon stod uppe i Eiffeltornet och sade "tänk om man hade någon att säga "Vad vackert det är!" till". Jag dör av sådana kommentarer. Dessutom säger hon detta på klockren skolfranska med fruktansvärd amerikansk brytning. Som så många andra amerikaner, exempelvis i min franskaklass. Tillsammans med kineserna var de klart sämst på det franska uttalet. Sedan sa hon, på en bänk i en park, ensam med sin panini; "Jag kände sorg och glädje på samma gång... Men viktigast av allt, jag levde".

Ja, och så var det måndagen då. Den oundvikliga, underbara måndagen. Jonas Hassen Khemiri kom. Han var mycket lång, säkert nästan två meter, och jag var så nervös. Jag drack sjukligt många koppar kaffe strax innan och stapplade på darrande ben fram mot honom. Tack och lov var han rätt så lättpratad och trevlig. Och rökare. "Hej, har ni kaffe och balkong?" var nästan det första han sade. "Ja, vi har kaffemaskin och balkong" sa jag. Han gjorde ett mycket fint författarföredrag med många skratt och mycket uppskattning. Man kan tro att han är blyg och introvert, men nej, verkligen inte. Jag gav honom blommor som tack, varvid jag blev ännu mer nervös och nipprig. Sedan var det en halvtimme kvar tills pendeltåget skulle avgå in mot civilisationen, så vi fick en anledning att ta med honom ut på en liten öl på sunkhaket och närpuben i Jakan. Han fick höra om olyckliga romanser mest, sen pratade vi lite om hans böcker och pjäs. Vi fortsatte ut i natten utan Jonas i släptåg, han skulle "hem och mosa" vad nu i hela världen det betyder och därefter bestod kvällen av fraser såsom "Okej, EN öl till, sen går vi hem!". Andreas lyckades uppfinna ett nytt ord, att "dåndumpa" eller att "dåndumpas" (som då kom av "dåndimpen", fråga mig inte varför han skulle till att säga det ordet över huvudet taget). Man blir nog rätt så rejält dumpad då, tror jag.

Nu är det snart dags för vin igen, tack gode gud! Jag välkomnar den ljuva berusningen!

sjukdom

Jag är sjuk och äter pencillin, det är inte det minsta roligt. När jag träffade doktorn i förmiddags tog det helt ärligt talat ungefär 20 sekunder eftersom jag var så stressad. Var ute i ogod tid och kom en halvtimme för sent till jobbet. Men det var för att jag ägnade hela morgonen till att försöka ringa vårdcentralen men ingen svarade. När jag kom dit fick jag dock hjälp fort, det var snällt av dem, till alla andra sa de typ, "Kan du vänta två timmar?", eller "Kan du komma tillbaka imorgon?". Jag ser väl så skör ut att de vill ta hand om mig.

Sov så mycket i natt, helt utslagen, nedklubbad. Drömde konstigt. Gud kan snälla lilla pencillinet börja verka nu, infektionen håller på att ge sig på njurarna, ingen tvekan om saken. Om inte jag kan gå på Jonas Khemiris författarbesök imorgon tänker jag aldrig någonsin ha roligt igen. Usch feberfrossningar. Varför har jag inte en tjockare tröja med mig? Är man inte bakis så är man sjuk, ska man aldrig få vara nöjd?

I fredags drack vi ett par öl, hamnade på ett skumt dansplace där vi var helt malplacerade. Allt var mörkt och neonblått. Vi var där i cirka en kvart innan vi bestämde oss för att gå och hänga på sunkpub istället. Alltid mycket trevligare. Sofia lyckades gå vilse, och jag har inte den blekaste om hur hon lyckades.

Nä, nu är jag faktiskt inte så glad.

att skriva

Livet är en konstig sak. Det blir liksom inte riktigt som man planerade, på gott och ont. Jag trodde jag hade en plan, men vid närmare eftertanke; nej.

att flytta

Planer uppdagas och stjälps lika fort. Allt är konstigt och onormalt. Jag har varit ensam i min lilla tvåa i över en vecka. Känns som ett halvår. Jag vet att jag måste flytta, men jag vet inte var, inte när, ingenting. I natt drömde jag stressigt (som vanligt) jag vaknade sju miljoner gånger och slängde mig av och an i sömnen. Jag drömde något om att någon försvann utan anledning och jag var tvungen att simma över ett hav för att komma i fatt. Och ni kan ju tänka er att det är rätt så jobbigt.

Igår sorterade jag alla mina örhängen, något jag har planerat att göra i tre år. Nu blev det gjort. Jag slängde massor. Trasiga "som man någon gång ska laga", enstaka "jag hittar säkert det andra snart", fula "det kanske blir på modet igen", och ja, och så vidare. En otroligt hjärndöd aktivitet, passade mig perfekt igår. Jag och Ugly Betty. Vi rannsakade oss själva och varandra. "Popular"-killen, han den brunhåriga som alltid var kär i Sam och/eller Brooke, hade en gästroll.

Nej, nu ska jag handla broccolli, önska mig lycka till!

julstök

Har ni sett snyggare pepparkaka? Nej, skulle inte tro det, så här såg dock inte våra pepparkakor ut igår. Våra var halvt montruösa med avhuggna huvuden och med förskräckligt tarvlig dekor. Några var enbenta, andra var i form av brustna hjärtan, som Katrin självklart inte kunde låta bli att pika mig för. Dock målade hon ett glatt ansikte på det trasigaste hjärtat och gav till mig. Tack tack. Elisabet var världens pyssligaste pysslighetsmama som hade en hel påse pysselsaker. Vi gjorde fantastiska kreationer av florsocker, ättika och äggvita. Alla blev mycket stolta.

Annars då? Jo tack bra. Det knallar och går som det brukar heta. Det känns bättre än förra veckan och lördagen var trevlig. Aptiten har kommit tillbaka, mest på pepparkakor, fast jag undrar så smått om jag inte föråt mig igår.

Jag bjuder på en lägenhet, nu har jag precis lagt 1 130 000, får jag köpa för det? Ja tack snälla. Då ska jag bo på Tomtebogatan, passar bra i juletider som dessa. Då ska jag hänga apelsiner med nejlikor i året runt i hela lägenheten. Mäklaren ringde alldeles nyss och sa att man kunde höja taket 30 cm. Okej!? Jag tror inte att jag kommer ta tag i att höja taket! Men en balkong funderar jag på att bygga, med mina egna bara händer. Kloss för kloss. Släggslag för släggslag.

this mess we're in

Imorgon är jag ledig. Det ska bli trevligt. Det var många herrans veckor sen senast. Nu hjälpte jag precis Eskobar-Daniel med en lång informationsfråga. Tack, det var kul. De små glädjeämnena. Tyvärr hade vi inte hans konstiga bok inne.

Hej jag vill ha vin. Vin, kvinnor och sång. Alla i Zolas "Krogen" är suputer och frossare. Nu har de haft stormiddag i typ trettio sidor. Stekt gås, fläskotletter, ärtor med skinktärningar.

Som ni märker ignorerar jag livets stora bryderier, jag vill inte prata om det, jag vill inte att ni frågar om det, jag har inget att säga.

regina

Samson came to my bed

Told me that my hair was red

He told me i was beautiful and came into my bed

Hur i helskotta kan jag vara nervös för denna kväll? Hur hur? Fan, jag fungerar verkligen inte som man ska, inte alls. Dags att öppna första luckan på julkalendern, undrar vad jag hittar där bakom. Idag var mitt horoskop ganska fint, typ alla problem är fixade, fest i goda vänners lag, och ni vet, det där som brukar stå om det inte står att man har extra tur i kärlek just nu. Och det stod det inte.