Rationalisera

Sådärja, nu är jag mycket mer rationell och förnuftig. Känns skönt att vara tillbaka i gamla hjulspår. Eller snarare, det kommer och går, och förnuftet stannar längre för var gång som det kommer. Jag tror första chocken har lagt sig, för hur mycket jag än har anat och trott och förstått och misstänkt redan tidigare, sen flera månader tillbaka, så var det ändå någonstans i bakhuvudet någon som viskade, "Du hittar på! Du söker dramatik! Du ser problem där det inte finns några!". Och innerst inne trodde jag på de rösterna. Tror jag. Sen när det faktiskt visar sig att jag har rätt, att de dumma tankarna faktiskt inte var mina påhittade idéer, känns det lite... underligt. Och när du för någon månad sen kallade henne "dampbarn", fnittrade jag lite och tänkte; "Sara, lyssna på vad han säger nu. Inse att dina spöken spökar. Inte vill han ha henne inte, haha". Men ett dampbarn var vad han ville ha. En ettrig liten sak att argumentera med.

Missförstå mig rätt, snälla, jag vet med hundra procents säkerhet att mitt gamla liv är inget jag vill ha tillbaka. Men samtidigt vet jag inte vad jag vill ha ut av mitt nya liv. Jag känner ett gnagande behov av självständighet och oberoende, så stort att det börjar bli löjligt. Ta ett steg närmare mig och jag backar två.

Och igår blev jag utskälld efter noter; TVÅ GÅNGER. Dålig dag. Och inget var mitt fel. Jag är dominant och bestämmer mer än gärna, och okej, jag kan försöka tona ner det lite grand. Lite. Men har man en förjävla bra idé har jag svårt att låta bli att tjata om den.

Jaha vad ska man göra i helgen då? En nykter fredag var planen, men den planen verkar gå i stöpet. Gosh. Borde studera. Kolla! Jag är som vanligt igen! Tjatar om studier! Klagar lite allmänt!

irrationell

Jag känner mig rätt så irrationell och barnslig just nu. Jag kan inte hjälpa det. Jag är inte van. Jag vet inte hur man ska reagera. Problemet skulle nog inte vara ett problem om jag inte kände mig bedragen, stampad på och förbisedd. Att du kan spendera mer än sex år av ditt liv med någon, och sedan låtsas som de inte ens har funnits? Duktigt, jag är imponerad. Jag har inga som helst problem med att du inte ser på mig som du du gjort en fjärdedel av ditt liv, men jag tycker det är tråkigt att du har slutat titta på mig över huvudet taget. Jag existerar kanske i perferin, ett dammoln som sakta blåser bort. Synd. Ditt val dock, jag tänker inte kämpa. Jag är matt.

Du vet vad du sa när du gick ut genom Dörren sista gången, du sa "Jag lovar, det finns ingen annan om du tror det, du har inte blivit brädad av någon". Oj jösses, vad du ljög. Hon har varit hemma från utlandet i en och halv vecka och du "bor inte hos henne, men jag spenderar mesta av min tid där". Du säger att du är glad och jag tror dig, hon är precis allt det där som jag inte är, du var väl för jävla trött på mig med mina dumma idéer, med mitt värdelösa självförtroende, med mitt patetiska planerande, med min kyla och min tystnad. Jag vet precis hur hon är, och jag har aldrig träffat henne. Hon är glad och sprallig, men kan samtidigt bli rasande över minsta småsak, men än så länge är det rätt så gulligt, hon har tokiga idéer, hon skulle nog vakna upp mitt i natten, och säga "Hej P, ska vi ut och åka pulka?", hon är tuff och säger vad hon tycker, hon har åsikter och hon gör något åt det, hon är snygg på ett sånt där charmigt vis, hon har rätt så bra självförtroende, åtminstone utåt sett även om hon är lite osäker inuti, hon röker, men sådär charmigt lite då & då, typ Bridget Jones på toaletten, hon har lite issues, men inte så det stör, och hon har dåligt immunförsvar, så hon ligger ofta och är söt och sjuk i sängen, och får juice och glass av vem som än är i närheten.

Och ja, jag är barnsligast i världen! Och en hycklare! Jag hycklar mig fram, ett steg i taget, kommer trassla in mig och falla snart, snart. Då ska jag ta mig samman, städa, dricka öl och sen är allt som vanligt igen. Kanske betala lite räkningar. Så man blir människa igen.

illa

Jag mår illa. Sådär allmänt. Jag har precis läst Hennes dagbok, och jag kan inte, för allt i världen tolka det på något annat vis än jag har tolkat det nu. Så jag mår lite illa. Det är inte mycket att göra. Så blir jag. Svag. Matt. Jag kan ha fel. Kan jag? Ibland tänker jag att det är sju år tills jag fyller trettio. Då blir jag lite lugnare. För mer än sju år sedan träffade jag P för första gången och det var väldigt länge sedan nu. Så det är ett halvt liv kvar till trettio. Men jag är stressad. Stressad av allt. Jag vill bara ha lugn och ro.

Annars åker jag pulka. Jag har fruktansvärda blåmärken på rumpan. Det ser hiskeligt ut. Men stjärtlapp är det nya svarta. En rosa stjärtlapp. Efter pulkaåkningen blev det standardmedicinen; vin och mat. Och musiktävling, vilket jag undantagsvis var någorlunda bra på. Men det svider att jag missade The Cures låttitel "Just like heaven". Då hade vårt lag vunnit! Ack! Vårt lag hette Kuken. Moget så det förslår. Sen blev det Debaser och jag blev för full och minns faktiskt inte så mycket. Nåväl. Igår blev det filmkväll och pizza, lagom sunkigt. När jag kom hem befann sig en främmande flicka i mitt hem, jag kände mig lite i vägen, men va fan, jag kunde inte vara borta hemifrån, jag hade inga linssaker, inga kläder, ingenting. Om jag får förbereda mig någon dag i förväg kan jag ge min sambo lite privatliv då och då. Annars är det inte helt lätt att ha privatliv i en liten tvåa på trettio kvadrat utan dörrar. Haha. Livet är knasigt. Jag konstaterar det om och om igen.

plättar

Hej bloggjävel, jag har helt tappat intresset för dig, jag ska försöka uppbåda en ny förälskelse men jag lovar ingenting. Jag väntar på att klockan ska bli tio minuter mer än vad den är nu så jag kan spritta iväg till plättarna och vinet som jag vet väntar på mig nånstans i Hallonbergen. Plättar? Jag menar, när i hela friden åt man det senast? Jag åt våfflor en gång i Gamla Stan. En våffla. Den var god. Sen bjöd vi vår utsvultna fattiga studentkollektivare på resten av smeten. Han blev glad och överlycklig på en gång. Frasvåfflor. Alltså. Mmm. När jag var liten, kanske gick jag i trean, då hade jag Plättkalas (ja det hette så) varje onsdagkväll då mina flickgrannar kom över och åt plättar medan pappa gräddade dem som en galning vid spisen. Han gräddade och vi åt. Åt och åt. Inte konstigt att jag blev tjock! Och med mina gener! Man ska vara jävligt försiktig när man ha dåliga gener. Och alla som inte vet hur det är att aldrig kunna äta precis hur mycket och vad man vill FÅR FÅR FÅR inte uttala sig. Så, nu är det sagt! Och det värsta jag vet är folk som pratar om vikt, uppåt eller neråt, håll tyst, det är min vikt, jag gör vad jag vill med min vikt!
Sådärja, anekdot och tillsägelse på en gång. Vad jag kan åstadkomma när jag bara har ett par minuter till godo. Stress är bra för kreativiteten, jag ber till Gud att den infinner sig i helgen då jag har ett mastodontprojekt som ska in till skolan. Och hej, matematiken, jag har helt glömt bort dig, nej det har jag inte, jag ignorerar dig för jag gillar dig inte.

spindlar spinner

Oj jag är verkligen hur pepp som helst på Spindelmannen 3. Och jag har helt fruktansvärd prestationsångest över min blogg, jag har precis plöjt igenom massa gamla bekantas bloggar; insiktsfulla, mångsidiga, humoristiska, självutlämnande! Jag har ingen av dessa kriterier, noll, zero, nada! Så därför, om någon känner för lite ordentlig blogg, kika på; http://klarapop.blogspot.com eller http://www.hanska.blogg.se eller http://www.durmer.blogg.se Ack! Och vad skriver jag för larv! "Hej, i fredags drack jag vin!", JASSSÅ? Gjorde du det? Nähä! Klarapop skriver rakt och rättframt, "fel bokstav ligger i min säng, jag vill bara ha bokstav nummer två i alfabetet." Jag känner medlidande för den stackars karl vars namn inte börjar på B. Hon måste väl förstå att han läser det? Men det är tufft, att vara så ärlig. Det tänker jag aldrig våga vara här!

En själlös, strupgreppsatagande känsla svider och pockar på uppmärksamhet. Jag har ont i en muskel i ryggen. Är det fredag snart? En halvtimme kvar på jobbet. Jag känner mig surmulen, men har varit övertrevlig mot de sju låntagarna jag har hjälpt på fyra timmar. Sju! På Fyra Timmar! Det är inte ens två i timmen! Hade världens längsta samtal med en man om arkitektur i Spanien. Mitt favoritämne all-time. Kan allt.

sick & tired

Livet står på sin spets, såsom det alltid gör. Djärva kast, hit och dit, ena sekunden är jag sambo, sedan bostadslös, nästa sekund sambo igen. Jag hinner aldrig ha tråkigt och jag står hela tiden inför nya utmaningar. Men hur mycket ska jag orka? Orkar jag verkligen hur mycket som helst? Än så länge har det inte kommit till en gräns, men den måste finnas. (?)

Jag vill också åka till Rom.

Och Regina Spektor kommer till Sverige.

I fredags flödade vinet återigen, flaska på flaska blev uppkorkad. Fulla blev vi, några mer än andra. Robin kom hem från Norge, och två dagar senare flyttade han in i min lilla lya på trettio kvadrat. Nu är allt möblerat och belamrat men det fungerar nog alldeles utmärkt. Han gillar Prison Break, det är det första jag frågar folk och sedan bedömmer jag deras karaktär och personlighet utifrån det.

Nu tänker jag alldeles strax gå och bli bjuden på öl för jag har inga cash på kontot. Hoppas där finns någon vänlig själ...

Nyårsaftonen 2006

Dessutom blev det ett alldeles nytt år för några dagar sedan! Dagen började med nyårsgympa, därefter matematikpluggeri med Claes hos Andreas. Och jag kände mig inte helt hopplös! Kanske kommer jag klara Matte C i alla fall! Nyårsfin med blommig klänning och glittriga örhängen intog vår lilla skara en trerättersmiddag, frambringad av svettiga timmar i köksvrån. Inför varje ny rätt höll värden ett litet tal. Jag har aldrig hållit ett tal i hela mitt liv, och betvivlar starkt på att jag någonsin kommer att göra det. (Be mig inte, snälla! Inte vid bröllop, inte vid dop, ingenting, jag skulle mumla, svamla, stamma, gurgla, bli tunghäftad...)
Andreas var ypperligt ambitiös och hade sammanställt en popquiz. Vi blev indelade i två lag, vårt hette Satans Kortlek (jag befarar att det var mitt påfund). Jag var värdelös, men låtsades inte om det. Inte har jag någonsin lyssnat på Prince eller U2! Bettan var som vanligt stjärnan även om uppstickaren Anders var finurlig och satt inne med massa svar. Nåväl, jag var som vanligt en dålig förlorare och skrek och gormade ett tag, även om vi bara förlorade med några poäng. Vinet porlade ur flaskorna, rött och vitt om vartannat. Vid elvasnåret begav vi oss mot Gamla Stan till min gamla lägenhet, ingen var hemma. Vi smet upp på takterassen där jag tog extremt dåliga kort på fyrverkerierna och försökte fota Bettan och Linnea tusen gånger men lyckades klippa av huvudena på mitten varje gång. Vi dansade ner mot källarlokalens vindlande gångar, efter att först ha smitit in i okända människors lägenheter och olovligt lånat deras toaletter. Vi startade igång ett hot dansgolv i extremt kalla förhållanden (tänk sten, tänk ingen värme, tänk vattendrypande tak) , vi dansade någon timme varvid vi därefter skingrades för vinden. Jag var tvungen att åka tillbaka till Hallonbergen för att hjälpa Katrin av med sin klänning, alla som var kvar där hade blivit stupfulla och antingen däckat, vinglat hem eller gått vilse. Andreas var däremot fortfarande uppe i varv när jag kom och bjöd på bag-in-box-vin ur en kaffemugg. Så slutade mitt tvåtusensex. Ett konstigt och omtumlande år.

Mina kollegor var tydligen ett par förresten, har jag lyckats lista ut. Men jag såg det fort i alla fall. Nu vill jag ha Michael Scofield, lite mat och ett överraskande moment, ge mig?

Popular

Oh yes, nedladdning pågår! Imorse stod första säsongen på 13%. Det går inte fort, men det kommer så sakteliga. Detta är Brooke och Sam för er som inte vet det, ärkefienderna, motpolerna och till slut; vännerna.

Ingen återlämningsrobot fungerar i hela biblioteket, det betyder att man gör allt manuellt. Alltså, många klagar på att biblioteket har blivit så tekniskt och automatiserat, men GUD, vad mycket behändigare det har blivit för personalen. Man har ju fan redan ont i sina ovana handleder efter allt vändande på böcker. Jag har två timmar kvar på jobbet, det känns som en helt oöverstiglig oändlighet. Jag vill bara ha öl. Ja, det vill jag faktiskt. Och en lägenhet. Nu måste jag flytta om ca 27 - 28 dagar. Det är inte så jävla lång tid kvar. Nu börjar den där molande, oberäkneliga magvärken, huvudångesten, tåpillret, smygdeppandet. En gång sprang jag in på toaletten på jobbet och grät för att jag inte hade nånstans att bo. Denna gång ska jag vara tusen gånger tuffare.

Nu ska jag dricka cappucino, jag är övertygad om att mina två kollegor bredvid mig just nu har en kärleksaffär. Övertygad. Sånt ser jag på en sekund, bara så ni vet.